Biografi

Fullständigt namn: Roberto Ivano Luca Vacchi

Född: 28 november 1965 i Stockholm

Familj: Fru Veronica, barnen Michel, Anna och Lisa samt Annas vandrande pinne Pelle (död 23 nov 2007)

Bor: I Borlänge

Har bott: I Sickla Strand, Riksby, Fiumaretta (Italien), Bollmora, Borlänge, Lidingö, Årsta, Västerås, Stockholm, Bromma och nu är det slut på flyttar för nu har jag för alltid parkerat i Borlänge (tror jag)

Intressen: Cykeln tar det mesta av mitt liv utöver familjelivet men jag tycker det är ganska kul att göra om lite hemma och städa. Dessutom är jag sjukligt förtjust i att åka go-cart, skidor med dalskidan neråt och att umgås med goda vänner

Första jag gör på morgonen: Vaknar förstås men sen går jag gärna runt och kramar om familjemedlemmarna innan jag sätter mig ner med morgontidningen

TV-favoriter: Tittar faktiskt ganska lite på idrott numera men kan inte vara utan alla dess möjliga och omöjliga dokusåpor. Man lär sig mest hur man inte ska vara mot varandra

Favoritklubbar: Inter i fotboll och det har inte att göra med att Zlatan spelar där (men det är förstås kanon att han gör det) och Brynäs i hockey

Drömmer om: Att cykelsporten blir ren

Pinsammaste: Självklart när jag åkte ut och cyklade med boysen och hade vänt cykelbyxorna ut och in vilket inte upptäcktes förrän efter 3-4 kilometer. Men också när jag bajsade på mig när jag var tio år gammal. Att gå i shorts rätt igenom mamma och pappas restaurang i Fiumaretta med lite brunt i byxan för att hämta nyckeln till lägenheten var ingen positiv upplevelse

Stoltaste: Privat när man gifte sig och tillfällena när man blev far till tre underbara kids. Professionellt när man började tjäna sina pengar själv och när Ingvar Oldsberg sa till en kvällstidning att jag var Sveriges bästa kommentator samt när jag (som ensam kommentator) tillsammans med Claes Runheim (programledare) och Jens ? (expertkommentator) fick fem plus av Sportbladet

Favoritord för att förklara varför jag trivs så bra med att jobba: Passion

En del av min historia
Jag är en andra generationens invandrare. Pappa Silverio och mamma Tomasina emigrerade till Sverige i slutet av 1950-talet. Först gifte dom sig i Riomaggiore (en av de fem orterna i le Cinque Terre), sedan reste pappa upp först. Mamma kom året efter, 1957. Liksom mycket annan arbetskraft från Italien gick flyttlasset, vilket inte var mycket, till Västerås där pappa blev svetsare på Asea. I gurkstaden är mina systrar Birgitta och Cinzia födda. Därefter flyttade familjen till Stockholm där mor och far öppnade en restaurang, Ristorante Italia vid Medborgarplatsen.

1965 föddes så jag på Södra BB på söder. De första åren bodde vi i Sickla Strand, där mor och far öppnade en ny restaurang men den tiden kommer jag inte alls ihåg. Däremot minns jag uppväxten i Riksby, strax bortanför Brommaplan. Det var en härlig tid. Chocken minns jag också. När vi barn fick reda på att vi skulle flytta till Italien. Då skulle man som 9-åring lämna alla sina vänner och flytta till ett helt nytt land. Ganska märklig känsla. Men det gick bra, trots att dom nya kompisarna först trodde jag var tjej eftersom jag hade så långt hår då.

Det var också i lilla Fiumaretta jag upptäckte cykelsporten. Jag började tävlingscykla 1976 och då i den äldsta ungdomsklassen, så jag kände mig ganska stor då minns jag. De yngsta var ju bara sex år.
På grund av tuffa arbetsförhållanden för föräldrarna tvingades vi sälja restaurangen och lämna det underbara landet. Jag stortrivdes men det var bara att gilla läget – igen. Denna gång var det lite mer att flytta, till Bollmora i Tyresö. Första tiden var fruktansvärt jobbig eftersom jag inte behärskade svenskan längre. Efter ett par veckor i klassen insåg både lärare och mamma att det var dags att prova något nytt. Fick gå i en hjälpklass. Med 20 spansktalande bolivianer. Det gick inte så mycket bättre kan jag säga. Nåväl, efter en månad var jag ju ganska bra igång med svenskan igen, det satt ju där i bakhuvudet någonstans.

Samtidigt fortsatte cykelkarriären i Hammarby IF 1978-79. 1980 gick jag så över till Spårvägens GoIF och där höll jag mig till 1991 för att sedan avsluta den så kallade karriären i Värsterås CK efter 1992-års säsong. Jag var ganska less då, framförallt att leva som elitcyklist på existensminimum. Den sista säsongen jobbade jag heltid för att få ekonomin att gå ihop. Men det var lärorikt. Annars hade man ju jobbat ganska hårt på vinterhalvåret för att sedan koncentrera sig på cyklingen från våren och framåt.
Jobben jag haft har varit varierande. Första jobbet jag fick var som lagerarbetare på Omnia Import lager tillsammans med pappa. Därefter har det varit i turordning McDonalds som grillare (prisades med en klapp på axeln av högsta hönset för att ha gjort bästa Big Macen i Stockholm, ha ha ha)Yellow Cab som bilmek, Omina Import igen, tidningsbud i Västerås, elevassisstent, på fritidsgård och sedan fick jag jobb på Svenska Cykelförbundet. Det var det som hjälpte mig att ta beslutet att sluta tävlingscykla. Efter ett år på Cykelförbundet fick jag förfrågan att kommentera cykel på Eurosport och kommenterade på ledig tid och semester fram till 1998 då jag sa upp mig från Cykelförbundet och blev egen företagare på heltid.

Under all denna tid har jag haft fantastiskt kul och dessutom har jag hunnit med att tillsammans med Veronica bygga upp en liten familj.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: