Har nu anlänt i Beitostölen och här är vackert, otroligt vackert. Tack och lov så snöade det igår onsdag vilket gör det ännu vackrare. Kom från södra håller upp hit. Mycket klättring om man tänker cykel och när jag just gjorde det, tänkte, på cykel och Beitostölen fick jag halvtaskiga vibbar. Körde Postsparebanken GP 1991 och då var ett etappmål förlagt här uppe. Inte bra för mina stora lår tänkte jag (måste nog tänka lite mindre;-). Jag fick rätt. Efter att ha varit sist på etappen till Geilo, tvinga Micke Gustafsson att bli sist, placeringen direkt bakom mig, på Trollstigen så gav jag upp på väg till just Beitostölen. Vi satt ett litet gäng (gruppetton brukar det kallas i vanliga fall) och trampade upp från norra sidan, strax bakom låg kvastbussen. En stor turistbuss med massa godsaker och inte minst värme. Jag tittade bakåt en gång, två gånger, tredje gången sa jag ”ha de” till mina kollegor och klev in i bussen.
Beitostölen=dåliga vibbar, tänkte jag på väg hit alltså. Allt förbyttes på en sekund. Jag bor på Hotel Bergos Bitihorn. Hotellchefen heter Liv och är navet i Kurt-Asle Arvesens fantastiska fanclub. På hotellrummets bord stod en flaska rött och en morgonrock med texten Arvesen Fanclub. Tydligen kikar hon och Knut-Walther på svensk Eurosport. Beito i mitt hjärta. Den brutna etappens mörka skugga har spruckit upp och skingrats. Det är nu stjärnklart.
Varför Gunde Svan är lite småputt på mig? Åkte med honom till Beito i hans splitternya bil idag. Logistikansvarige Karel hade med sig godis. Gunde bjöd runt och jag kanske tog någon bit för mycket för att kunna hålla alla bitar i handen. Tydligen slank en bit ner på sätet. Jag satt nog på den en bra stund. När vi stannade för lunch var hans säte inte alls lika lent och fint som när vi åkte. ”I min nya bil?” utbrast han som bara han kan och ”dischade” mig rakt i huvet…… ”Ojdå” sa jag….. ”men gott var det”….
Hilsen
Roberto
